En gång om året sticker jag iväg på en löparresa, ibland med kompisar vilket är toppen, men ofta själv. Resan fyller flera funktioner för mig. Om jag reser på egen hand är den är ett bra tillfälle att checka ut och tillbringa lite tid med mig själv – eventuellt socialt behov brukar då ändå tillfredställas av de roliga, öppna och intressanta människor som ofta dyker upp på långlopp. Det är också lättare att motivera sig till regelbunden träning med ett tydligt mål, och jag ser alltid till att strax efter ett lopp boka nästa års resa. Dessutom försöker jag se till att välja ett resmål som jag inte nödvändigtvis skulle besöka annars, som i fjol när jag sprang över Bajkalsjön i Sibirien. Att springa på resmålet är också ett sätt att nästan garanterat se mer av det än man skulle ha gjort annars. Slutligen – dagarna efter ett långlopp mår man så kungligt så att allt man ägnar sig åt då (tänk tex äta mat) blir ännu mer njutbart än det skulle ha varit annars.
Årets lopp är kanske inte lika knäppt som fjolårets, men fullt tillräckligt. Det heter The Wall Run, och går längs med Hadrianus mur, den romerska mur som på sin tid skulle hålla krigiska skottar (eller den dåtida motsvarigheten) borta från övriga Britannien. Loppet blir mitt livs första ultramaraton, med en total distans på en bit över elva mil, under två dagar. Övernattning sker någonstans mitt i, längs med den vad det verkar sanslöst vackra banan, där arrangören ställt upp tält, duschar och en alebar (!).
Banan går både över flacka och rätt så branta, kulliga partier och jag tänker mig att en del backträning kommer att behövas senare i vår. Om jag ska gissa vilken del som blir tuffast kan jag tänka mig att det är den inledande sträckan dag två, med eller utan ett par pints kvällen innan. Målgång blir det i Newcastle, där jag ska hänga några dagar efter loppet. Om någon kört The Wall Run och har tips så tar jag tacksamt emot dessa.