Texten publicerades ursprungligen som en krönika i Dagens Media.
Kubakrisen 1962, som anses vara det närmaste vi kommit ett tredje världskrig, sägs vara en följd av utpräglat så kallat ”grupptänkande” i Kennedyadministrationen. Presidenten omgav sig med rådgivare som alla var jasägare, tyckte likadant och bekräftade hans uppfattning. Det ledde i sin tur till ett uselt beslut – den grundligt misslyckade invasionen av kubanska Grisbukten 1961, med efterföljande hot om kärnvapenkrig. Inom socialpsykologin finns ett relaterat begrepp, polarisering – den mänskliga benägenheten att söka bekräftelse för den egna uppfattningen i en idégemenskap där man känner sig hemma. Och ju mer bekräftad ens uppfattning blir, desto mindre förståelse för motpartens argument.
Precis detta har gjort att jag undvikit att själv ta position i den mångåriga debatten om mediernas betalväggar. Argumenten från de mest högljudda debattörerna på båda sidor, som vi kan kalla traditionalisterna (för betalvägg) och libertarianerna (mot betalvägg) har varit känslomässiga, enkelspåriga och inte förhandlingsbara. Och väldigt sällan affärsmässiga, även om debattörerna själva verkat tro det.
Om jag nu ger mig på att tycka till om några återkommande argument:
TRADITIONALISTERNA:
★ Varför ska vi ge bort något gratis som kostar massa pengar att producera?
Min kommentar: Till att börja med – ni ger inte bort något gratis. Konsumenten betalar med uppmärksamhet (annonser) eller data (leads). Dessutom, detaffärsmässiga perspektivet bör väl vara; vad tjänar vi mest pengar på? Vad är alternativkostnaden för en betalvägg?
★ Folk har börjat vänja sig vid betaltjänster på nätet, internet är på väg åt det hållet.
Min kommentar: Internet upphör där den hårda betalväggen börjar, tro inget annat. Folk i allmänhet kommer i dag och i morgon att vara väldigt obenägna att länka till betalsidor.
★ Det har ju funkat för Financial Times och New York Times!
Min kommentar: Jo, men de verkar under andra förutsättningar än många andra – till exempel med affärskritisk information riktad till företagskunder (FT), och i ett språkområde som lågt räknat är 125 gånger så stort som det svenska (FT och NYT).
LIBERTARIANERNA:
★ Det finns inga samband mellan öppen tillgång till allt innehåll på webb och prenumerationsförsäljning för printupplagorna.
Min kommentar: Hade Filter nått rekordupplaga i print om allt material varit öppet tillgängligt på webb? Nej, det hade de inte gjort.
★ Google och andra tjänar väldigt mycket pengar på affärsmodeller baserade på fri och öppen information.
Min kommentar: Bra för dem, och för världen i en massa avseenden. Exxon är ett annat amerikanskt börsbolag med jättefina marginaler, frågan är bara vad Norrbottenskuriren ska göra med den kunskapen. Förutsättningarna är helt enkelt väldigt olika.
★ Betalväggar är dåliga för det offentliga samtalet!
Min kommentar: Ja, men det är en annan diskussion, där det givetvis är ok att komma till helt andra slutsatser än i debatten om tidningarnas affärer. Så länge man accepterar att en del medier drivs på kommersiella grunder (och inte finansieras med välgörenhet, licens eller skattepengar) borde man varken bli förvånad eller förfärad över att dessa mediers företagsledningar gör sitt bästa för att på olika sätt kommersialisera innehållet.
Risken med en hårt polariserad debatt tror jag är att debattörer sluter sig inom den egna gruppen och låter bli att lyssna på andra, med följden att en del beslut påverkas i en inte helt affärsmässig riktning.
Vad jag själv tror? Många av framtidens vinnare är de som smartast kombinerar räckviddsaffärer och betallösningar (mer om det i kommande krönika). Men om det är något som verkligheten – den affärsmässiga – visat, så är det att det inte finns något enkelt facit i den här frågan. Det som är bra för Vogue behöver inte vara det för Ystads Allehanda, och vice versa. Därför lönar det sig, som i så många andra sammanhang, att inte hålla för öronen bara för att den som pratar har andra argument än de man själv är bekväm med.