Högintressant för mig av flera skäl – dels har vi precis avslutat en omfattande kurs i kognition (bla beslutsfattande, varav rätt mycket kretsade kring Nobelpristagaren och bestsellerförfattaren Daniel Kahnemans forskning) på psykologutbildningen, dels är jag rätt säker på att jag kommer att jobba med produkter av den här typen vad det lider.

Intrycken efter första veckan – väldigt fint och intuitivt gränssnitt, och imponerande hur appen integrerar aktuella artiklar, bloggposter och klipp för att understryka pedagogiska poänger. Men ‘killer application’ i det här fallet är helt klart coachen – en livs levande psykolog på andra sidan – som vi deltagare har en personlig dialog med under tiden som programmet pågår (och som dessutom svarar snabbt!). Det är inte svårt att föreställa sig att också en hel del terapi kommer att se ut på ungefär det här sättet framöver, inte minst med tanke på nytt vetenskapligt stöd för att det faktiskt ofta funkar.

Kubakrisen 1962, som anses vara det närmaste vi kommit ett tredje världskrig, sägs vara en följd av utpräglat så kallat ”grupptänkande” i Kennedyadministrationen. Presidenten omgav sig med rådgivare som alla var jasägare, tyckte likadant och bekräftade hans uppfattning. Det ledde i sin tur till ett uselt beslut – den grundligt misslyckade invasionen av kubanska Grisbukten 1961, med efterföljande hot om kärnvapenkrig. Inom socialpsykologin finns ett relaterat begrepp, polarisering – den mänskliga benägenheten att söka bekräftelse för den egna uppfattningen i en idégemenskap där man känner sig hemma. Och ju mer bekräftad ens uppfattning blir, desto mindre förståelse för motpartens argument.

Precis detta har gjort att jag undvikit att själv ta position i den mångåriga debatten om mediernas betalväggar. Argumenten från de mest högljudda debattörerna på båda sidor, som vi kan kalla traditionalisterna (för betalvägg) och libertarianerna (mot betalvägg) har varit känslomässiga, enkelspåriga och inte förhandlingsbara. Och väldigt sällan affärsmässiga, även om debattörerna själva verkat tro det.

Om jag nu ger mig på att tycka till om några återkommande argument:

TRADITIONALISTERNA:

★ Varför ska vi ge bort något gratis som kostar massa pengar att producera?

Min kommentar: Till att börja med – ni ger inte bort något gratis. Konsumenten betalar med uppmärksamhet (annonser) eller data (leads). Dessutom, detaffärsmässiga perspektivet bör väl vara; vad tjänar vi mest pengar på? Vad är alternativkostnaden för en betalvägg?

★ Folk har börjat vänja sig vid betaltjänster på nätet, internet är på väg åt det hållet.

Min kommentar: Internet upphör där den hårda betalväggen börjar, tro inget annat. Folk i allmänhet kommer i dag och i morgon att vara väldigt obenägna att länka till betalsidor.

★ Det har ju funkat för Financial Times och New York Times!

Min kommentar: Jo, men de verkar under andra förutsättningar än många andra – till exempel med affärskritisk information riktad till företagskunder (FT), och i ett språkområde som lågt räknat är 125 gånger så stort som det svenska (FT och NYT).

LIBERTARIANERNA:

★ Det finns inga samband mellan öppen tillgång till allt innehåll på webb och prenumerationsförsäljning för printupplagorna.

Min kommentar: Hade Filter nått rekordupplaga i print om allt material varit öppet tillgängligt på webb? Nej, det hade de inte gjort.

★ Google och andra tjänar väldigt mycket pengar på affärsmodeller baserade på fri och öppen information.

Min kommentar: Bra för dem, och för världen i en massa avseenden. Exxon är ett annat amerikanskt börsbolag med jättefina marginaler, frågan är bara vad Norrbottenskuriren ska göra med den kunskapen. Förutsättningarna är helt enkelt väldigt olika.

★ Betalväggar är dåliga för det offentliga samtalet!

Min kommentar: Ja, men det är en annan diskussion, där det givetvis är ok att komma till helt andra slutsatser än i debatten om tidningarnas affärer. Så länge man accepterar att en del medier drivs på kommersiella grunder (och inte finansieras med välgörenhet, licens­ eller skattepengar) borde man varken bli förvånad eller förfärad över att dessa mediers företagsledningar gör sitt bästa för att på olika sätt kommersialisera innehållet.

Risken med en hårt polariserad debatt tror jag är att debattörer sluter sig inom den egna gruppen och låter bli att lyssna på andra, med följden att en del beslut påverkas i en inte helt affärsmässig riktning.

Vad jag själv tror? Många av framtidens vinnare är de som smartast kombinerar räckviddsaffärer och betallösningar (mer om det i kommande krönika). Men om det är något som verkligheten – den affärsmässiga – visat, så är det att det inte finns något enkelt facit i den här frågan. Det som är bra för Vogue behöver inte vara det för Ystads Allehanda, och vice versa. Därför lönar det sig, som i så många andra sammanhang, att inte hålla för öronen bara för att den som pratar har andra argument än de man själv är bekväm med.

Tiden blev ca 4.30, tre kvart sämre än mitt personbästa. Ungefär så var det för de andra löparna också. Hinner inte skriva mer nu, men full rapport plus massa bilder kommer.

Boken jag skriver handlar om sömn, med ungefär den här programförklaringen:

”De riktigt trötta är under av självömkan. Och om man någonsin varit en av dem, och kommit ut på andra sidan, gör man det med ny respekt för sömn och vad den betyder för oss. Och i mitt fall med stor nyfikenhet. Varför sover vi? Vad händer i oss när vi sover och när vi inte gör det? Sover vi som vi borde, och om inte – kan vi göra något åt det?

Har vi ett ansvar att försöka sova bättre? Om man har mänskliga relationer, och det har de allra flesta av oss, är mitt svar ja. Och det är rätt många av oss som inte är nöjda med sin sömn – mer än en tredjedel av svenskarna upplever någon typ av sömnproblem, enligt en färsk studie bland 25000 kvinnor och män.

Vad är en perfekt natt för mig, och för andra? Jag ska försöka reda ut det i den här boken.”

Förlaget som ger ut boken heter Volante. Den som vill följa mitt arbete med boken, och lära sig en hel del om sömn på vägen, rekommenderar jag min författarsida på Facebook.

Då och då börjar det snackas om en ny medievärldens heliga Graal som ska lösa allt för alla. En idé från tyckarkollektivet (i vilket jag numera ingår, oh the horror) som väl genomförd ska ta hand om alla problem. Ett tag var ”läsarmedverkan” begreppet à la mode, under en period var det ”realtid” som skulle fixa krisen.

När framtidens tidning diskuteras numera är ”personalisering”, anpassning till individer, ett begrepp som rätt ofta dyker upp. Grundidén på det redaktionella området är följande; när man har de tekniska förutsättningarna att billigt skapa personligt anpassade digitalmedier för alla besökare, och därmed medier som blir mer relevanta för den enskilde, har man mycket bättre förutsättningar att hävda sig i den allt hårdare konkurrensen om folks tid.

Så långt allt väl. Men som så ofta annars har det visat sig vara betydligt svårare att lyckas med detta än det ”borde” vara. Hur kommer det sig att en på pappret så perfekt idé – vi fixar så att du förses med viktigaste nyheterna i ämnena som intresserar dig mest – visat sig så svår att få snurr på? På den utmärkta fråga/svar­sajten Quora.com, som ofta befolkas av de som kan allra mest i ett ämne, finns en riktigt bra tråd på ämnet som fortfarande håller trots att många av posterna här nästan två år på nacken. Där vittnar flera grundare av nyhetsstartups om svårigheterna med att lyckas med ”personaliserade” nyhetstjänster. Några av slutsatserna om varför:

★ Nyheter har kort bäst före­datum. Om man rekommenderas en nyhet som är 24 timmar gammal spelar det inte så stor roll hur relevant den är för dig.

★ Vilka nyheter dina vänner intresserar sig för är inte en jättestark indikator på vilka nyheter du vill läsa, därför är det svårt att luta sig mot data från den ”sociala grafen”.

★ För många är tröskeln att sätta sig ned och själv bygga en anpassning, välja ämnen och källor, lite för hög.

★ Nyhetskonsumenter som bygger en egen anpassning eller använder en nyhetstjänst som baseras på tidigare beteende fortsätter ändå att läsa andra nyhetskällor, och kommer uppleva den anpassade tjänsten som full av upprepningar.

★ Techmemegrundaren Gabe Rivera hävdar att det behövs betydligt bättre algoritmer för att på allvar utmana mer traditionella nyhetsmediers redaktörsskap och mix. ”Anledningarna till att man plötsligt blir intresserad eller ointresserad av ett ämne är komplicerade och svåra att simulera med algoritmer. Man kan till och med säga att det går att lösa bara när vi har verklig artificiell intelligens”, skriver han.

Samtidigt kan man argumentera för att det redan finns riktigt lyckade exempel, nämligen Twitter och Facebook. Twitterflödet kan liknas vid en nyhetskanal byggd på personligt urval och kan göra ett alldeles strålande jobb som primär nyhetskälla. Facebookalgoritmen Edgerank, som sorterar ditt flöde baserat på tidigare beteende, tycker jag kan vara helt vansinnigt effektiv. Ibland kommer jag på mig själv med att intressera mig för nästan allt som presenteras i mitt flöde, även om det så klart är en hel del annat än vanliga nyheter.

Så hur ska traditionella medier förhålla sig till detta? Att låta nyhetskonsumenten välja bort ämnesblock är inte okomplicerat, eftersom till exempel ekonominyheter som genererar högre annonsintäkter kan vara viktiga av affärsmässiga skäl. Om man inte aggregerar innehåll från andra medier kan också det egna utbudet upplevas som alldeles för tunt när läsaren filtrerar flödet.

Sedan finns publicistiska aspekter – är det ok att läsaren ”slipper” viktiga uppdateringar om Syrien? Samtidigt måste man förhålla sig till faktumet att en allt större andel av konsumenterna vänjer sig vid att serveras anpassad information. Det enkla svaret tror jag är att låta delar av sajten eller appen bygga på anpassning, ett spår flera redan testar. För andra är det hög tid att börja laborera.

I’m a gut player.” Så har den amerikanske expresidenten George W Bush beskrivit sig själv, och det är en inte helt okomplicerad hållning om man är överbefälhavare för världens största militärmakt. Att låta magkänslan styra kan i en annan skala så klart ställa till det också för beslutsfattare i mediebranschen. Och jag tror att man utan vidare kan slå fast att ”gut players” är överrepresenterade i mediechefskollektivet. Det är i alla fall vad min, ehrm, magkänsla säger mig. Men faktiskt baserat på en hel del erfarenheter också.

”Folk blev helt galna på Twitter, så det var ingen bra idé.”

”Du skulle ha sett min mejlkorg, det var mayhem. Klart vi behövde ändra.”

”Telefonen har ringt hela morgonen, så det var inte särskilt lyckat.”

”Det har funkat förut, så det borde funka nu också.”

EXAKT så har jag kanske aldrig hört någon säga, men ändå – om jag fått en krona för varje gång jag hört något med den andemeningen, från någon beslutsfattare i mediebranschen (jag är själv inte helt undantagen, ska tilläggas), skulle jag greja en rätt bra kaffekassa. Min poäng: Vi som är, eller i mitt fall varit, chefer i mediebranschen är ibland benägna att fatta beslut baserade på underlag som egentligen är helt otillräckliga. Det kan handla om små och stora opinionsyttringar i mejlkorgen, i telefonen, från den egna redaktionen, på Twitter eller i andra sociala medier.

Vid närmare kontroll visar det sig ofta att det som upplevts som en ”läsarstorm” snarare var en bris. Den mejlkorgsmobb som rasar mot nya annonsformatet är i själva verket när man räknar efter sju eller kanske elva småsura läsare/tittare/lyssnare. Och detta av en potentiell bas på kanske 50 000, 500 000 eller 1 miljon. Den vredgade pöbel som på Twitter spottar ur sig syrligheter om det nya redaktionella formatet visar sig vid koll vara exakt tolv personer. Och i ärlighetens namn kanske just de här tolv inte är särskilt viktiga att lyssna på, eftersom de inte representerar läsar/tittar/lyssnarkretsen något vidare.

Jag tror alltså att vi har en tendens att överskatta, och det ganska grovt, värdet av den ”fingret i luften”­-känsla vi får för våra produkter. En känsla som bygger på den egna uppfattningen om ”vad som alltid funkat och inte”, spridda kontakter
med mediekonsumenter och enskilda kollegor eller skumläsning av mejl och sociala medier. Och att vi därigenom fattar dåliga beslut ibland.

Jag har en inte särskilt djuplodande tanke om varför det är på det här sättet. Chefer i mediebranschen har ofta redaktionell bakgrund, och de duktigaste redaktörerna är inte sällan de som är bäst på att fatta snabba beslut med ett minimalt beslutsunderlag (ska vi välja den rubriken eller den, ska vi välja den bilden eller den, ska vi köra artikeln eller ställa den?). Men när besluten ska vara affärsmässiga är magkänslan sällan bästa kompassen, och det gäller särskilt när underlaget inte är mer än en handfull mejl. Samtidigt jobbar allt fler av oss med digitala produkter, där möjligheterna att mäta och analysera data är näst intill oändliga, det vet varenda e­handlare som rutinmässigt sysslar med snabba och effektiva A/B-­tester och har järnkoll på faktiskt användarbeteende.

Jaha, betyder det att vi ska låta robotar ta över jobbet? Nej, men kanske en del av det – proffsen har gjort det sedan länge. Duktiga ”gut players” kommer alltidatt vara mediernas pulserande hjärta, och någon måste ju ta fram idéerna som man sedan testar.

Utrustning, ja. Häromdagen var förhållandena i Stockholm tillräckligt sibiriska för att testa en längre sträcka på is, och jag sprang motsvarande en halvmara på sjön Trekantens is, i minus 13 grader vid start.

Några observationer:

★ Jag kommer att behöva ytterligare ett lager, med skalplagg, utöver de tre jag hade på mig (funktionsplagg + underställ + vindställ).

★ Jag kommer att ta med mig en löparryggsäck att förvara kläder i under senare delen av loppet.

★ Balaklavan är absolut nödvändig, särskilt eftersom det kommer att vara betydligt blåsigare på Bajkalsjön än vid Liljeholmen. Motvind och snövallar, i den mån det förekommer (varierar tydligen) är det jag tänker mig kan bli det jobbigaste jämfört med ett vanligt asfaltsmaraton.

★ Jag är väldigt nöjd med mina Icebug, men dubbade skor i kombination med is ger en mer stum upplevelse än jag är van vid, och de krampkänningar i vaderna som jag normalt får strax före målgång i ett maraton dök nu upp redan vid 19 kilometer. Över huvud taget känns det ännu viktigare än vanligt att tänka på ett bra löpsteg. Underlaget kräver helt klart mer muskelarbete, det är lite tyngre och går lite långsammare.

Med tanke på att det var första längre rundan sedan Dublin Marathon i oktober kändes det dock riktigt bra, och med tanke på att värme(slag) historiskt sett varit min akilleshäl vid långlopp så känns det helt okej med kylan. Inte för att jag har några tävlingsambitioner – målet är att helskinnad komma över sjön – men förhoppningsvis kan träning på is ge mig lite edge jämfört med de kontinentaleuropéer som dominerar bland de runt hundra löparna (enligt arrangören är jag den förste svensk som deltar i loppet). Rekordtiden (damer) på sträckan har dock en löpare från Australien som aldrig hade sett snö (utan tränat på sand), så man kanske inte ska överskatta isträningen. Well, vi får se. Uppdateringar kommer. Om någon van vinterlöpare därute har tips om allt från kläder till löpteknik mottas detta tacksamt.

Det som lockat med Intellecta Corporate är bland annat det otroligt fina digitalgänget, med Hampus Brynolf och Jonatan Fried, som jag båda känner sedan tidigare.

Mer om saken hos Dagens Media och Resumé.